Hur det gick till när underverket kom till världen...

I lördags kväll, strax efter att vi blivit färdiga med fönstrena, började det kännas som om det läckte fostervatten. Jag tänkte väl inte så mycket på det förrän på söndag morgon då det sipprade mest hela tiden. Jag ringde förlossningen och de tyckte att jag skulle komma på kontroll. Vi åkte in runt lunchtid, och efter ett antal undersökningar, prover och dylikt trodde de kanske inte att det var vatten. Men det visade sig att jag hade feber, så de skickade hem mig och sa att jag skulle ringa igen om det fortsatte och om inte febern gick ner.

På kvällen märkte jag att det läckte mer och mer och jag ringde förlossningen igen. De tyckte att det var lika bra att jag kom igen. Väl inne gick jag igenom samma procedur igen. Men nu hade jag även äggvita i urinen och högt blodtryck, så vi fick stanna för observation. Precis när vi installerat oss på rummet och gått och lagt oss började jag få värkar. Riktigt, jäkla jobbiga värkar. Jag fick en alvedon och värmedyna, men det hjälpte inget vidare. Det som hjälpte mest mot smärtan var att vagga omkring i rummet. Så det gjorde jag resten av natten.

På morgonen stannade värkarna av så då bestämdes det att jag skulle få en gel som skulle sätta i gång det hela. Mycket på grund av att jag hade fått en infektion i kroppen. Den berodde på min tidiga vattenavgång. När jag hade fått gelen hade jag väl lite värkar sådär var sjunde minut. Vi bestämde oss för att fördriva tiden med att gå runt lite på sjukhuset, käka lunch och ringa våra föräldrar.

Klockan fyra på eftermiddagen var det dags för en ny bedömning av läkaren och hon konstaterade att jag hade öppnat mig 3-4 cm, så då var det bara till att packa väskan och flytta in till förlossningen. Det var dags att få värkstimulerande dropp. Droppet sattes igång och jag hann få i mig lite kvällsmat innan det satte i gång på riktigt. Attans vad ont det gjorde. Det var psykiskt jobbigt med det värkstimulerande droppet som de ökade var 15:e minut. Man visste att varje gång de kom in och ökade, så skulle det bli tätare och tätare mellan värkarna. Jag hade sett fram emot att få bada eller duscha varmt men det kunde jag ju glömma. Jag var kopplad till ctg-apparaten, droppställningen och en tens-apparat. Bara att gå på toa var ett stort projekt.

Klockan nio gjordes en ny bedömning och man kollade hur mycket öppen jag var. Man konstaterade att jag fortarande bara var öppen fyra cm, trots 5 timmar med riktigt onda värkar. Det tog ju ner humöret lite om man säger så. Jag såg ett antal timmar framför mig med den djävulska smärtan och jag insåg att jag nog inte skulle palla utan ryggbedövning, speciellt inte när man dessutom hade 38.5 graders feber. Efter en timme fick jag äntligen bedövningen (varje minuts väntan kändes som en timme...) och det var ju rena, rama drömmen. Jag blev som en ny människa. Det kan ha berott på att lustgas jag tryckte i mig också:) Jag åt lite macka och te, gick runt lite i rummet, vilade lite och väntade. Framåt tretiden började jag må dåligt, hade lite feberfrossa, illamående och kände mig allmänt utmattad. De konstaterade att jag hade öppnat mig 7 cm men att bebisens huvud låg för högt upp. Då bestämde de sig för att öka på droppet och ta bort bedövningen. Det kändes väldigt jobbigt då man låg där och kände sig risig, samtidigt som man ville att det skulle vara över. Efter en timme insåg de att det fortfarande inte hände något, bebisen ville inte ner och jag hade inte öppnat mig mer heller. De bestämde sig då för att de skulle plocka ut bebisen med kejsarsnitt. Det kändes ju lite som ett antiklimax. Först gå med värkar i små många timmar och sedan ändå förlösas med kejsarsnitt. Samtidigt kändes det som en lättnad, då jag inte visste hur länge till jag skulle orka.

När väl beslutet var fattat gick det snabbt. Jag blev körd till operation och Magnus fick byta till operationskläder. Tur att jag kunde vara vaken under operationen i alla fall. Jag kunde få bedövning i den kanalen de redan hade satt i ryggraden och sedan var det bara till att köra. 04.44 kom så den lilla gossen ut och Magnus fick följa med till rummet brevid när de kollade och gjorde rent honom medan jag låg och blev ihopsydd. Efter någon minut kom Magnus in till mig och sa att vi hade fått en pojk som var jättefin och frisk och det kändes som en enorm lättnad. Några minuter senare fick jag titta på honom och då kom det tårar i ögonen.

Allt var klart och det var bara till att pusta ut!