I veckan som gick...

Tiden går fort. I morgon är Axel tre veckor redan.
I veckan har vi mest tagit det lugnt tycker jag. Vi var ju hos mamma och pappa måndag och tisdag. Det var mysigt.
I torsdags hade vi besök av min kusin och hans fru och son (de som var värdpar på vårt bröllop).
fredags slutade Magnus jobba lite tidigare, så vi åkte en sväng till Vetlanda. Vi var och bytte skötväskan, som var trasig i dragkedjan. Sedan var vi och hälsade på på stadsbiblioteket. Där fick vi tårta och blommor:) Sedan gick vi en runda på stan. Bland annat kollade vi in H&M som öppnade i torsdags, men det var så mycket folk att det bara blev jobbigt, så det blev ett kort besök.
I lördags tog vi det mest lugnt. Magnus var inne i Växjö och köpte en tvättmaskin. Axel och jag var ute och gick med Magnus mamma och sedan fick vi middag hos dem. På kvällen tittade vi på den sista Beckfilmen.
I går var vi på kalas hos samma kusin som var på besök i torsdags. Axel sov mest hela tiden, trots att han gick från famn till famn:) Skönt att han är tålig. Han verkar faktiskt ganska tillfreds med livet och det är ju skönt. Vi var på BVC i torsdags och han hade gått upp till 3448, så mat får han i alla fall. I torsdag log han också för första gången (i vaket tillstånd) både åt mig och Magnus. Det händer grejer varje dag!

Sussar sött

Ensamma hemma!

I dag är Axel och jag ensamma hemma för första gången. Magnus är på kurs i Värnamo måndag och tisdag. Dessutom ska han sova över där i natt, så det blir en lång frånvaro. Jag ska åka ner till mamma och pappa framåt eftermiddagen, och jag sover nog över där också. Inte för att jag inte tror att jag klarar att vara hemma själv. Men det kan vara skönt att kunna ropa på någon om det skulle vara något. Dessutom får de ju chans att rå om sitt barnbarn ordentligt:)

I fredags var jag och tog bort stygnen. Snittet såg fint ut. Jag måste bara googla lite på hur länge man måste tänka på att inte lyfta tungt. Jag har inte fått något riktigt klart besked.

Axel ligger och sussar gott i sin vagga, så jag har passat på att duscha och käka frukost. Nu är det snart dags för lunch. Hjälp vad tiden går fort. I dag har jag en matlåda från i går som tur är. Har ingen vidare lust att laga något. Kanske är dags att ta tag i lite andra saker nu när han sover. Återkommer!

My name is...

Hej!

Mitt namn är Axel Eriksson. Sedan ska jag få två namn till, men mamma och pappa har inte riktigt bestämt sig än...

Hur det gick till när underverket kom till världen...

I lördags kväll, strax efter att vi blivit färdiga med fönstrena, började det kännas som om det läckte fostervatten. Jag tänkte väl inte så mycket på det förrän på söndag morgon då det sipprade mest hela tiden. Jag ringde förlossningen och de tyckte att jag skulle komma på kontroll. Vi åkte in runt lunchtid, och efter ett antal undersökningar, prover och dylikt trodde de kanske inte att det var vatten. Men det visade sig att jag hade feber, så de skickade hem mig och sa att jag skulle ringa igen om det fortsatte och om inte febern gick ner.

På kvällen märkte jag att det läckte mer och mer och jag ringde förlossningen igen. De tyckte att det var lika bra att jag kom igen. Väl inne gick jag igenom samma procedur igen. Men nu hade jag även äggvita i urinen och högt blodtryck, så vi fick stanna för observation. Precis när vi installerat oss på rummet och gått och lagt oss började jag få värkar. Riktigt, jäkla jobbiga värkar. Jag fick en alvedon och värmedyna, men det hjälpte inget vidare. Det som hjälpte mest mot smärtan var att vagga omkring i rummet. Så det gjorde jag resten av natten.

På morgonen stannade värkarna av så då bestämdes det att jag skulle få en gel som skulle sätta i gång det hela. Mycket på grund av att jag hade fått en infektion i kroppen. Den berodde på min tidiga vattenavgång. När jag hade fått gelen hade jag väl lite värkar sådär var sjunde minut. Vi bestämde oss för att fördriva tiden med att gå runt lite på sjukhuset, käka lunch och ringa våra föräldrar.

Klockan fyra på eftermiddagen var det dags för en ny bedömning av läkaren och hon konstaterade att jag hade öppnat mig 3-4 cm, så då var det bara till att packa väskan och flytta in till förlossningen. Det var dags att få värkstimulerande dropp. Droppet sattes igång och jag hann få i mig lite kvällsmat innan det satte i gång på riktigt. Attans vad ont det gjorde. Det var psykiskt jobbigt med det värkstimulerande droppet som de ökade var 15:e minut. Man visste att varje gång de kom in och ökade, så skulle det bli tätare och tätare mellan värkarna. Jag hade sett fram emot att få bada eller duscha varmt men det kunde jag ju glömma. Jag var kopplad till ctg-apparaten, droppställningen och en tens-apparat. Bara att gå på toa var ett stort projekt.

Klockan nio gjordes en ny bedömning och man kollade hur mycket öppen jag var. Man konstaterade att jag fortarande bara var öppen fyra cm, trots 5 timmar med riktigt onda värkar. Det tog ju ner humöret lite om man säger så. Jag såg ett antal timmar framför mig med den djävulska smärtan och jag insåg att jag nog inte skulle palla utan ryggbedövning, speciellt inte när man dessutom hade 38.5 graders feber. Efter en timme fick jag äntligen bedövningen (varje minuts väntan kändes som en timme...) och det var ju rena, rama drömmen. Jag blev som en ny människa. Det kan ha berott på att lustgas jag tryckte i mig också:) Jag åt lite macka och te, gick runt lite i rummet, vilade lite och väntade. Framåt tretiden började jag må dåligt, hade lite feberfrossa, illamående och kände mig allmänt utmattad. De konstaterade att jag hade öppnat mig 7 cm men att bebisens huvud låg för högt upp. Då bestämde de sig för att öka på droppet och ta bort bedövningen. Det kändes väldigt jobbigt då man låg där och kände sig risig, samtidigt som man ville att det skulle vara över. Efter en timme insåg de att det fortfarande inte hände något, bebisen ville inte ner och jag hade inte öppnat mig mer heller. De bestämde sig då för att de skulle plocka ut bebisen med kejsarsnitt. Det kändes ju lite som ett antiklimax. Först gå med värkar i små många timmar och sedan ändå förlösas med kejsarsnitt. Samtidigt kändes det som en lättnad, då jag inte visste hur länge till jag skulle orka.

När väl beslutet var fattat gick det snabbt. Jag blev körd till operation och Magnus fick byta till operationskläder. Tur att jag kunde vara vaken under operationen i alla fall. Jag kunde få bedövning i den kanalen de redan hade satt i ryggraden och sedan var det bara till att köra. 04.44 kom så den lilla gossen ut och Magnus fick följa med till rummet brevid när de kollade och gjorde rent honom medan jag låg och blev ihopsydd. Efter någon minut kom Magnus in till mig och sa att vi hade fått en pojk som var jättefin och frisk och det kändes som en enorm lättnad. Några minuter senare fick jag titta på honom och då kom det tårar i ögonen.

Allt var klart och det var bara till att pusta ut!

Underverket!

Här är jag!

Mamma, pappa och jag mår bra!

Ordning och reda!

I dag har mamma varit här och hon hjälpte mig att städa skafferiet. Det har sett ut som om en bomb slagit ner och vi har inte haft någon koll på var som finns där. Det gick ju att slänga en del gamla matvaror, men sedan räckte det med att rensa och sortera om lite. Det blev väldigt fint och överskådligt.

Nu har Magnus målat tak och lister i bebisrummet, så nu är det bara färg på väggarna som fattas. Vi har fortfarande inte bestämt oss vad vi vill ha för färg. Det kanske får bli en runda till Växjö i morgon.

Vi var hos barnmorskan i dag och allt såg fortfarande bra ut. Bebisen är inte riktigt fixerad men det är inte säkert att den har tänkt att göra det heller sa hon. Nu är det bara till att vänta.

I går hade jag besök av Ofelia och hennes små sötnosar Oliver och Viktor. Det var kul att de kom och hälsade på! Vi hann även med ett besök i pärlaffären till Olivers stora glädje. "Ska vi köpa fler pärlor mamma?"

Nu tänkte jag fortsätta att skruva i hop skötbordet. Gjorde halva i går, men det krävdes muskelstyrka så jag sparade resten tills idag. Lägger ut en bild när det är klart!